För bara några år sedan vräkte Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Leif Östling ur sig att
det är genetiska förutsättningar som avgör huruvida man blir rik eller fattig. Poängen med
att nämna den dumheten är inte att beklaga att han inte har några belägg för det.
Det viktiga som framkommer av det är ju att de som profiterar på systemet nu, kort sagt de styrande,
ägarna, själva inser att den ekonomiska ojämlikheten har blivit så stor att den behöver
rättfärdigas, och att inga politiska argument för den skulle vara tillräckliga. Alltså får man dra
till med utompolitiska faktorer, för att motivera att pengar förs över från
socialförsäkringssystem för folket till avdragsmöjligheter för de rika. Omvänd
fördelningspolitik. Skär ner på sjukvård, skola, åldringsvård, bibliotek, kultur osv och ge
pengarna till några få. Finns inget förnuft i den tanken. Svepskäl krävs: ”Genetiskt betingat.”
Jag kommer att tänka på det när jag lever mig in i hur det skulle vara att stå i de kattlådor
som Dorota har omvandlat galleriet till. Det är där vi har hamnat, alla vi som inte suger ut
systemet. Vi får leva i en stinkande kattlåda, gå på material som ska dämpa lukten av skiten
och göra den lättare att ta bort. Murarna mellan de besuttna och de plågade och utnyttjade i
Israel och Palestina, USA-Mexiko, och helst runt hela Europa. Kropparna i Medelhavet.
Uteliggarna, dagisbarn som inte får tillräckligt med mat för att vinsten ska maximeras,
pengar som läggs på trollfabriker, tid på nonsensdebatter, upptagenheten vid gängkriminalitet trots
att många många fler dör av arbetslivet varje år (och allt fler sedan berikarna lade ner
Arbetsmiljöinstitutet), kriget mot narkotikan trots att den ekonomiska brottsligheten
omsätter 20 gånger mer än droghandeln. Ett vulgärt styre.
Kattskit i sanden.
Vad gör katterna där uppe? Samma sak som de alltid gör. Tar det lugnt, tittar. I alla fall
om de är huskatter. Ett rykte gör gällande att det bara är tamkatter som leker med sina
byten. Vi styrs av tamkatter.
När jag inte tittar på kattvideor lägger jag upp fina bilder på Instagram med mina katter i
knät. Deras vardag: vilodag för jämnan. Det är vad de är. Ingen måndag, ingen vecka. Med en
katt är det oftast inte alls ”nu”, eftersom ingenting händer; det är mer bara bara ”idag”,
ungefär som jorden mest bara är en planet bland andra. Deras världsordning tycks aldrig
skifta. De skulle kunna gå runt någon annanstans, lika obrydda, föreställer man sig. Man kan
vilja köpa kattmerch för mindre.
I själva verket verkar de ganska oroligt lagda. När de får för sig att något kan hända flyr
de direkt. Jag hade en katt som sprang länge och fort direkt när någon ropade ‘katt’ när han
var i parken. Det finns faror över allt, även i barnröster. Hur välvilliga de än är, och
entusiastiska som kulturpolitiker.
Om de däremot känner sig ohotade eller överlägsna kan de sitta som utanför tiden och
vänta på byte, ständigt beredda att slå till. Precis som döden. De är oroande, de där katterna
som tittar ner. Döden är en tamkatt som roar sig med oss. Och oavsett hur söta de är, har de
en stinkande röv som de vill att du då och då ska se på nära håll. Lukta på den.
Mina katter har ett tredje tillstånd: de kan sitta och titta på droppande vatten, eller små
rännilar, utan att vänta på någonting alls. Ren kontemplation. Inte en tass lyftes, ingen
nyfikenhet väcks. Det är bara ren och skär fördjupning och trollbundenhet. När katterna
tittar ner på dig i kattlådan, be water, my friend. Tänk om konstens funktion helt plötsligt skulle bli
att hypnotisera de styrande, få deras planer att stanna upp, systemet att för en stund stå
still. Och samtidigt ge oss en chans att lämna lådan. Krypa under ett staket, hitta ett hål att
trycka sig igenom, nu när de börjar tala om en svensk kulturkanon – vi borde ha dragit redan
när kulturen skulle instrumentaliseras i mångkulturella (när Lena Adelsohn Liljeroth var
kulturminister) och sedan demokratiska syften (under Alice Bah-Kuhnke). Kanske förvildas
istället, och bara då och då återvända till civilisationen för att bajsa i en tom lekplats
sandlåda. En konstinstitution kanske att betrakta som en temporärt ledig sandlåda. Det är
ändå något annat än en kattlåda. Klart bättre.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Galleri 54, Kastellgatan 7, Göteborg
22 mars- 14 april 2024
Öppet tis-fre 13-17, lör-sön 12-16
Med stöd av Göteborgs stads kulturnämnd
